Hur Beckenbauer blev Bayern Münchens hjärna, mod och vision

Det är torsdagen den 22 maj 2008, på småtimmarna på morgonen, i VIP-området på Moskvas Luzhniki-stadion, strax efter att Manchester United vunnit UEFA Champions League på straffar.Jag står med det senaste exemplaret avMästaretidningen i min hand och försöker ta mod till sig och be Franz Beckenbauer, som är djupt i samtal vid ett närliggande bord, att skriva autografer på omslaget.

Efter några minuter blir det en paus och jag tar tillfället i akt och ber om ursäkt för avbrottet och ber om Beckenbauers underskrift."Självklart", nickar han och tar nådigt den erbjudna pennan och tidningen.Medan han skriver på frågar jag honom vad han tyckte om matchen.Han gör en paus och nyper sedan luften med högerhanden för att förmedla den smala marginalen för Uniteds seger.

På den tiden verkade gesten bara vara ett fantastiskt kortfattat stycke förståelse.Senare insåg jag att Beckenbauer hade tillbringat mycket av sin karriär med att leva i dessa marginaler.

En linjemansflagga hade hjälpt till att krossa hans förhoppningar om att vinna världscupen på Wembley 1966. Fyra år senare, trots att han stannade kvar på planen med sin förskjutna arm i en sele, förlorade Västtyskland fortfarande den största VM-semifinalen av alla -tid, med uddamålet på sju, till Italien.

Det skulle aldrig kunna hända i dag, men det berömda skottet av honom med armen spänd över bröstet – han hade brutit nyckelbenet – är ett ikoniskt bevis på att det med Beckenbauer fanns mod bakom elegansen.

Till och med 1974, året då han vann Europacupen och världscupen, var Beckenbauers framgångar knappast rutinmässiga.Mot Atletico Madrid var Bayern en minut från förlust innan Georg Schwarzenbeck kvitterade – vilket satte igång en repris som Roten vann med 4-0.

I VM-finalen var Beckenbauers lag knappt med i matchen på 20 minuter då Johan Neeskens straff gav briljanta Oranje ledningen.Lite mer kliniskt fokus från holländarna kunde ha säkrat resultatet innan Paul Breitner kvitterade från punkten i den 25:e minuten.Även som tränare berodde hans VM-triumf 1990 mycket på Englands oduglighet från platsen i Turin.

Ödets växlingar har gjort många fotbollsspelare obalanserade eller förbittrade, men inför Kiplings dubbla bedragare av triumf och katastrof förblir Beckenbauers eleganta jämnmod anmärkningsvärd.Till och med Brian Clough blev rörd att säga om honom: "Jag såg en gång Franz Beckenbauer gå in på en restaurang och han gjorde det på samma sätt som han spelade fotboll: med klass och auktoritet."

Ett sätt att se på fotbollshistorien är som en kontinuerlig, olöslig kamp om auktoritet och inflytande mellan spelare och tränare.Sedan 1930-talet har tränare alltid haft övertaget, men Beckenbauer är en av en handfull fotbollsspelare som verkligen har förändrat hur spelet spelas.

Även om han aldrig riktigt njöt av livet i dugout – gick med på att träna Västtyskland, Marseille och Bayern delvis för att han kände sig tvungen att hjälpa institutioner han brydde sig om – visade han sig mycket snabbt som en skicklig tränare på planen.

1967 vann Bayern sin första europeiska trofé, Cupvinnarcupen.Roten gick definitivt framåt – när Bundesliga bildades 1963 hade de varit för oviktiga för att bli inbjudna att gå med – men Beckenbauer kunde se att det behövdes ett steg.Under sin visionära tränare Zlatko Cajkovski var Bayern lite för kavaljera.Om de skulle vinna Bundesliga – och ha en chans till Europacupen – behövde de bli mer effektiva.

Det skulle inte hända under jugoslaven, som lämnade klubben ett år senare.Mellan 1974 och 1976 blev Bayern det tredje laget att vinna tre europeiska cuper i rad.Även om Rotens diskant uppnåddes under ledning av Dettmar Cramer och Udo Lattek, kan man hävda att Beckenbauer, regisserad pjäs som soparen, var den sanna arkitekten av den gyllene eran.

Så inflytelserik var Beckenbauer som libero att tysk fotboll förblev taktiskt i trängseln för hans legend långt efter att han hängde på sig stövlarna 1983. Även 1996, när Tyskland blev europamästare, var deras mest inflytelserika spelare soparen Matthias Sammer.Inte förrän Rudi Voller tog över, efter ett katastrofalt EM 2000, begick Mannschaft äntligen taktiskt kätteri – i tyska termer – och övergav soparen.

Som ung spelare var Beckenbauer en kräsna avicionado av Giacinto Facchetti, utan tvekan den största offensiva backen i världen på 1960-talet.Som Brian Glanville noterade i sinväktaredödsruna för den italienska idolen, ”När Beckenbauer såg Facchettis spektakulära intrång från vänsterback, hans dånande högerfotsskott, frågade sig Beckenbauer varför han, som libero och sopare, inte skulle attackera från en mer central roll.Det gjorde han, och total fotboll föddes i Bayern München.”

Glanvilles sista punkt är omtvistad.Beckenbauer har aldrig gjort så storslagna påståenden å sina egna vägnar.Ändå, som någon som hade tänkt mycket på spelet, hade han sin egen spännande inställning till total fotboll, och sa en gång: "Det berodde mer på överraskningsmomentet än någon magisk formel.Holländarna kom undan med det så länge eftersom motståndet aldrig kunde räkna ut vilken taktik de stod inför.Det fanns ingen taktik alls, bara briljanta spelare med bollen.”

Med andra ord, i det återkommande argumentet om tränarnas och spelarnas respektive inflytande i utvecklingen av spelet är Beckenbauer övertygad om att, trots vad historiens fotbollshipsterskola kan antyda, var totalfotbollen skyldig Johan Cruyff mycket mer än Rinus. Michels.

Osvaldo Ardiles sa att Tysklands bästa nu levande fotbollsspelare var en ledare som spelade utsökt fotboll.Beckenbauers glansdagar är en berusande påminnelse om en tid då tränare inte alla var diktatoriska mikromanagers och spelare kunde också vara ledare.

Inte för att hans stil övertygade alla.Under två tillfällen i New York Cosmos var hans spel för cerebralt för en av cheferna som klagade till en minion: "Säg till Kraut att få hans rumpa fram - vi betalar inte en miljon för en kille att hänga runt i försvaret .”

Slutligen kommer vi att rekommendera fotbollsrelaterade produkter från vårt företag.